Ibland är det svårt att veta hur man ska känna. Assyriskas senaste match mot Värnamo startade bra, där 1-0 kom tidigt och sedan följde en lång period utan särskilt många klara målchanser för något av lagen. Alla som hört talas om Assyriska vet dock att lagets styrka aldrig är att vinna med 1-0 genom grisfotboll. Om det går det att tycka vad man vill, men vi kan lugnt konstatera att det åtminstone inte är så det fungerar. Assyriska är mycket, men Assyriska är knappast 1-0. Värnamo vände matchen och vann fullt välförtjänt och det är där det någon timme efter match kan vara svårt att sortera ens känslor: Glädje över en fin start och vissa bra moment, eller bara sorg och ilska över att vi, med facit i hand, knappt ens var nära att ta tre poäng?

Vid tio-tiden (vem är förresten ansvarig för den skumma matchtiden?) i tisdags kväll när förlusten var ett faktum var det dock inte denna vanliga känsla som befann sig, utan den enda jag kunde fundera på var den där långe mannen som för över ett decennium sedan (!) sänkte IFK Göteborg på bortaplan och såg ut som han precis erövrat hela världen. Då, där på våren 2005, var det ren glädje jag kände. Obetänksam och ren glädje. Andreas Haddads glädje och nöjdhet var bara en marginell del av det jag kände. För mig var det målen och det andra han gjorde på planen som var det viktiga. Jag var ung och på sätt och vis lika naiv som alla andra. Nu när åren går och man blir äldre, så ser jag på det där minnet ur en helt annan synvinkel.

Andreas var nog lika inne i nuet i sin eufori när det hände som jag var när jag såg det. Det är lätt att brinna, för sport i allmänhet och fotboll i synnerhet, när man är ung. Nu kan man ibland påstå att det skulle betyda allt om man vann en match, men man behöver inte skrapa särskilt mycket på ytan för att inse att man ljuger för sig själv och alla de andra. Det är klart att jag även nu, när jag blivit lite äldre, gillar att vinna, men samtidigt är jag medveten om det något banala i att gå helt bananas över en förlust. När man blir en äldre börjar en distans infinna sig mellan eufori och en själv. Ibland kan euforin helt omsluta en, men man märker det inte, utan ser på den ständigt på avstånd.

Som sagt, när man var ung var det annorlunda. Det är därför jag flera dagar efteråt fortfarande tänker på Andreas Haddad och hans knappa tjugo minuter korta inhopp. Vanligtvis hade det säkerligen beskrivits som att se en ko på grönbete, men av någon anledning satt jag och tänkte att, ja, det är säkert precis så det vore att släppa in en alkis på systembolaget efter stängning. Jag vet inte hur Andreas själv känner, men av hans skadehistorik att döma kan jag tro att han just där på planen i Värnamo tänkte att det var så roligt eftersom han egentligen inte borde vara där.

Det är så mycket som har hänt i hans karriär. Skador och flyttar. Hårda ord på diverse internetforum. Ett danskt konstaterande om att han är fotbollsinvalid. Det finns så mycket som talar emot att han i juli 2015 ska spela fotboll på elitnivå överhuvudtaget, och i just Assyriskatröjan igen, att det bultar även i en cynikers hjärta. Andreas Haddad borde inte kunna spela fotboll längre. Det är alltid fruktansvärt roligt att göra det man inte får, det man inte borde, det man inte ska göra, och det var nog därför han rusade in på planen och sedan rusade in i varje närkamp och mot varje lös boll som om den höll hela hans själ och han bara kunde få tillbaka den genom att knoppa in den förbi en skäggig målvakt. Jag vet inte hur han gör det, men en sådan hundraprocentig kämpainsats kan jag inte minnas att jag någonsin sett.

Jag skulle kanske vara likadan om jag blev femton igen. Att se en vuxen man så fullständigt gå in i en fotbollsmatch rent känslomässigt är det som får mig att beundra Andreas Haddad. Jag hoppas att jag snart finner det där i mig själv igen. Han ser ut att ha fruktansvärt kul där ute. Så även om vi inte fick med oss några poäng fick åtminstone jag med mig något; en dröm om att bli som Andreas Haddad.