Jag kommer ihåg 2008. Genom åren har vi bjudits på många minnesvärda säsonger, men för mig finns ingenting som slår 2008. En respektlös nykomling ingav respekt, befäste sin position i topptrion utan att be om ursäkt. Assyriska kom från en snabbvisit i division 1, återvände till Superettan efter att ha massakrerat allt motstånd för att komma hem igen. Man fortsatte rulla boll och vinna matcher, locka publik och spela sig in i hjärtat på den nya generationens assyrier.

Sedan kom verkligheten. Sedan vaknade vi ur drömmen.

Efter 29 omgångar stod Assyriska på allsvensk kvalplats. I den trettionde föll man mot ett Ängelholm som inte hade något att spela för. AFF hade hemmaplan och tog ledningen, men vek ner sig och förlorade. Jag minns hur Stefan Batan satte sig på huk, hur ingen såg åt hans håll, och jag minns hur Dennis Östlundh skickade mördande blickar mot tränarbänken när kapten Göran Marklund byttes ut i andra halvlek. Jag minns allting. Det var året då jag på allvar blev kär i Assyriska - gammal nog att begripa vad klubben betyder, men alltjämt för ung för att inte gråta över en dödad dröm om Allsvenskan.

This dream was not supposed to break, sa min vän då.
Sju år senare vill jag sända en hälsning till spelarna, till de hjältarna som gjorde det i söndags och som simmat mot så enorma strömmar att de fått starka armar:

Våga bara väcka oss. Våga. Bara. Väcka. Oss.

När slutsignalen ljöd efter derbyt tog Mattias Genc sin trupp i handen och sträckte ut armarna mot stora läktaren. Han såg ut som en gladiator, som en anförare av en assyrisk armé. I ryggen hade han sina hjältemodiga soldater, pumpade med positiv energi efter att ha svept undan Syrianska i en enorm våg av vinnarvilja. Genc fäste blicken på publiken, fick tystnaden att lägga sig över havet och med flammande strupe bad han om tre starka bokstäver. Han ville ha ett A, ett F och ett F. Han fick det av hela läktaren. Nu är det hans tur att ge något tillbaka.

Himlen kommer att brinna över Uppsala, hoppet kommer leva. Med sex poäng upp till kvalplats borde det inte vara troligt att på sex matcher komma ikapp, men så möter ju Assyriska just Sirius. Så har ju ödet valt en väg där Assyriska får chansen att luckra upp drömdörren mot det allsvenska paradiset.

2008 var verkligheten iskall och skoningslös. Sju år senare är det inte meningen att drömmen ska dö. Vi har inte kastats in i den för att se den ryckas ifrån oss. This dream is not supposed to break. Våra hjältar måste tro på tre poäng för allt vad de är värda. De skulle bara våga göra annat. De skulle bara våga väcka oss nu.