Årskrönika säsong 2023: Mot alla odds
Glädjen har inte riktigt lagt sig än. Vart ska man börja? Under försäsongen var det ingen som trodde på Assyriska FF. Efter att ha snubblat på mållinjen förra säsongen på kvalspel och trillat ned från Ettan med sämre målskillnad säsongen innan kändes det som att luften gick ur Assyriska. Det var oerhört svårt att motivera sig för ännu en säsong i Division 2 Södra Svealand som trots sin charm är en serie där AFF inte hör hemma. Det var i sanningens namn väldigt pessimistiskt från olika håll och det kändes som att tåget tillbaka till Ettan inte skulle stanna här på flera år. Förutsättningarna var långt ifrån optimala. Tränare som lämnar och tar med sig mer eller mindre halva truppen till en direkt seriekonkurrent, en hårt satsande granne som tippas att enkelt ta hem serien och ett Assyriska som är tvunget att kraftsamla och bygga om laget på nytt. Utomstående, men även egna supportrar, såg Assyriska som ett mittenlag som bäst. Lag som Nyköpings BIS, Syrianska FC, IFK Haninge och IK Sleipner tippades alla ovanför AFF i tabellen. Men ack den som ger sig. Helt uträknade, tippade i mitten. Mot alla odds. Assyriska FF går och vinner serien med bravur.
Det började med att fjolårets tränarpar Hassan Hallal och Mahdi Vaseghpanah valde att lämna sina tränarposter. Vi tackar dem givetvis för den fina säsongen och de minnen vi hade tillsammans. Det var dock ingen tacksam uppgift klubben fick att dels ersätta dem och dels ersätta de spelare som försvann med dem. Klubben gjorde tidigt klart med en ny huvudtränare och assisterande i Albert Krasniqi och Vasilios Boukas. Men vad skulle han uträtta egentligen, kunde man fråga sig? Han hade ju redan varit här och hans sista sejour i klubben slutade inte alls bra. Nåväl, nu skulle även truppen fyllas på. In kom för oss okända Taoufiq Hannioui, Martin Robaina, Simeon Karku, Carl Norberg, Anderson och återvändande Adi Tahirovic. Viktigt var också att få behålla mittfältsmotorerna och de egna produkterna Linday och Åsberg tillsammans med Atanackovic i mål, Barmousa i försvaret och Katourgi, Fernandez och Hillemar som anfallare. Detta var den trupp i stora drag som Krasniqi förfogade över i säsongsinledningen. AFF kunde således ställa upp med en bra elva, men bredden på truppen var väldigt tunn. Den vakna kunde förstå att en skada eller avstängning på en spelare skulle kunna vara förödande, vilket också skulle visa sig.
AFF skulle ändå inleda positivt med fyra raka segrar, vilket ingen hade trott på förhand. Man lyckades besegra Huddinge IF med 3-2, Smedby AIS med 2-1, IFK Eskilstuna med 3-1 och Mjölby AI FF med 4-0. Resultatmässigt kunde det inte ha gått bättre, men sättet som vi vann väckte många frågor. Det var långt ifrån det finspel vi var vana med förra säsongen. Det var istället fasta situationer och individuella prestationer som ordnade segrarna när vi stundtals var utspelade. Kritikerna menade att det var ren tur. En fasad som skulle spricka när bättre motstånd knackade på dörren. Det skulle aldrig hålla i längden helt enkelt. Det verkade som att de hade rätt också. När IFK Haninge som var det första riktigt “svåra” motståndet kom på besök till Södertälje med fjolårets tränare Hassan Hallal och en startelva med nästan uteslutet gamla AFF- spelare skulle de åka hem med alla tre poäng och lämna en enorm bitterhet och revanschlust hos de rödvita. Nästa match var även det mot topptippade IK Sleipner. Även där skulle det bli förlust. Assyriska hade uppenbara problem med försvarsspelet och svårt att skapa chanser framåt. Topplagen hade väl uppenbarligen avslöjat Assyriska som en bluff och krossat fasaden. Kritikerna hade väl rätt trots allt. AFF skulle inte vara något annat än ett mittenlag.
Trots det lyckades de rödvita återhämta sig genom att först besegra Rågsveds IF på bortaplan med 1-0 och sedan FoC Farsta på hemmaplan med samma siffror. Två uddamålssegrar och trots att det inte såg bra ut var det trots allt sex poäng. Man kom således in med bra självförtroende till slaget om Södertälje mot Syrianska FC som var tippade att vinna serien. Hur skulle detta gå? Ja, trots att man varit det bättre laget i stort sett 90 minuter (en man mindre sista 30 minuterna) fick Assyriska se sig besegrade i derbyt med 0-1 och känslorna efter var svåra att beskriva. Det skulle heller inte bli mycket bättre när de rödvita bara några dagar sedan åkte till Nyköping och fick sig en rejäl överkörning med hela 1-5. Där och då såg det oerhört mörkt ut. Alla brister som påtalades i början av säsongen och alla farhågor besannades. Ridå. Avgå allt och alla, lägg ned verksamheten och avsluta säsongen. Ungefär så gick tankarna hos varenda AFF- supporter.
Men ack den som ger sig. Assyriska skulle avsluta vårsäsongen med tre raka segrar mot Arameisk- Syrianska IF, Karlslunds IF och Nacka FC och på något konstigt sätt var vi fortfarande inblandade i toppstriden. Men det skulle väl som sagt inte hålla i längden. Det var ju bara att kolla på resultaten mot toppkonkurrenterna. Fyra matcher, fyra förluster. Det var bevis på att topplagen var snäppet bättre och att AFF när som helst skulle rasa samman som ett korthus. Det var väl ungefär den känslan man fick när publikfavoriten och skyttekungen Bachir Katourgi halvvägs i säsongen valde även han att lämna till just IFK Haninge. Men det gällde att blicka framåt och göra det bästa av situationen.
Under sommaruppehållet förstärkte Sam Kardar, Ibrahim Niang och George Alchahin truppen. Men Assyriskas första match efter uppehållet gick inte som planerat. En 0-2 förlust borta mot Smedby AIS sved, för nu hade vi även förlorat mot ett lag som inte räknades till toppkonkurrenterna och insatsen lämnade mycket att önska. Lite senare skulle även rutinerade anfallaren Ekin Bulut och publikfavoriten Kilian Dennoual ansluta. Även lagkaptenen Atanackovic hade hunnit avtjäna sin avstängning. AFF skulle besegra Huddinge IF med 3-2 på hemmaplan efter ett sent avgörande av Fernandez och senare besegra formstarka Mjölby IF på bortaplan med stabila 3-1. Men bara för det skulle man matchen efter på ett snöpligt sätt se sig besegrade av nedflyttningshotade IFK Eskilstuna med 1-3 på hemmaplan. Det kändes som att vi verkligen hade möjlighet att cementera oss i toppstriden vid en vinst där, men efter förlusten dök samma spöken upp i huvudet igen. Frågan är om inte detta var en nödvändig förlust för att rannsaka och lära oss från våra misstag. För några fler förluster efter detta skulle det inte bli.
Nästa match är enligt mig helt avgörande för säsongens utfall och en vändpunkt. På bortaplan mot ingen mindre än IFK Haninge. Vi alla minns hur det gick sist och det faktum att halva vår trupp från förra säsongen spelade där. Vid det laget var Haninge otroligt formstarka med fyra raka segrar och klara favoriter till seriesegern inför matchen. AFF lyckades ta ledningen med 1-0 genom Hillemar i regnet men Haninge lyckades välförtjänt kvittera till 1-1 precis innan halvtidsvilan. Matchen såg länge ut att sluta oavgjort, men Assyriska ville annat. Nyinbytte Ekin Bulut som debuterade kombinerade med Norberg på högerkanten och serverade Anderson som nickade in 2-1 med cirka fem minuter kvar. AFF lyckades hålla ut och kamma hem alla tre poäng. På det viset hade vi dödat spöket om att inte kunna besegra någon toppkonkurrent. Laget hade visat oerhörd moral och glädjen var enorm. Självförtroendet stack upp i höjden och AFF var ett lag att räkna med.
Efter den matchen skulle vi kryssa på hemmaplan mot IK Sleipner med 1-1, en match vi förtjänade att vinna med lite bättre effektivitet. Men de resterande sju matcherna som AFF presterade saknar egentligen motstycke. Mot alla odds går Assyriska och vinner alla sju resterande matcher och visar en sån karaktär som gör att man i slutändan står som rättvis seriesegrare. 4-2 mot FoC Farsta, 4-1 mot Rågsveds IF, 3-1 mot Nyköpings BIS, 2-1 mot Syrianska FC (3-0 WO efter avbruten match), 5-1 mot Nacka FC, 3-0 mot Karlslunds IF och slutligen 6-1 mot Arameiska- Syrianska IF. Sju raka segrar. Sju!
Ett stort eloge till alla inblandade. Från spelare, ledare, supportrar och personer kring klubben. Sammanhållningen i laget har varit helt fantastisk och spelarna har verkligen krigat för märket på bröstet och representerat vårt landslag med stolthet. Det är vi tacksamma för! Assyriska betyder allt för oss och glädjen som upplevdes igår var obeskrivlig.
Nu blickar vi framåt mot en ny säsong i Ettan. Förhoppningen är att vi lärt oss från våra tidigare misstag och inte hamnar i samma fälla som sist. Men detta erfordrar ett hårt arbete och engagemang från alla håll. Det är viktigt att förstå att du kan göra skillnad. Klubben behöver allt stöd de kan få. Är du medlem i Club 1974? Tar du dig till matcherna? All hjälp gör skillnad och klubben är ingenting utan dess supportrar och eldsjälar.