Doften av sommaren rymmer i mitt rum när mitt fönster står öppet och fåglarna i närheten kvittrar ett ljud som sätter tonen för dagen. Klockan slår 10.30 och jag börjar förbereda min dator hemma i Göteborg. Den känns extra kall efter att ha stått oanvänd, som om även den väntat på samtalet från en ung spelare i Assyriska FF Södertälje. Jag slår en signal, och efter bara några sekunder dyker ett ungt ansikte upp på datorskärmen, nämligen målvakten Jakob Rhawi som ler väldigt stort. En redan varm dag blir plötsligt ännu varmare. Vi hälsar glatt, och med naturlighet kliver vi rakt in i samtalet.

Jakob Rhawi som är Assyriska FFs målvakt lever ett helt vanligt liv bortom det gröna och det runda. Vid sidan av planen hittar vi Jakob bakom skolbänken och lever ett liv som många av oss möjligtvis kan relatera till. På universitetet läser han till gymnasielärare med ämnena historia och idrott. Och när Jakob inte pluggar inför tentor eller spelar fotboll så tillbringar han mycket tid med familjen och sina syskonbarn. “Jag är uppvuxen med bara systrar och jag är yngst i familjen, med andra ord så är jag familjens snorunge", säger han med ett skratt och gör en skämtsam gest med handen, som jag direkt förstår mig på.

En person som sticker ut när Jakob berättar om sitt liv är hans pappa. Relationen mellan dem är stark, det märker jag direkt. Men det handlar inte bara om känsloband, pappan har varit ett konkret stöd genom hela Jakobs resa. Han har skjutsat till träningar, stått vid sidlinjen i både med- och motgång, och har blivit en självklar figur på läktaren. Men han är sällan där ensam. Ofta sitter han bredvid sin bror som gör närvaron ännu mer speciell. För den där farbrodern? Är minsann ingen mindre än Addo Rhawi, rösten bakom låten "Tihe Leshononan".

Det är just i det ögonblicket jag ställer miljonfrågan: – Har din farbrors musikkarriär någonsin inspirerat dig att själv satsa på musiken? frågar jag med ett leende, medan bilden av Jakob stående på scen med en mikrofon i handen spelas humoristiskt upp i mitt huvud. Jakob skakar snabbt på huvudet och säger “det har aldrig funnits på kartan” och skrattar.

Jakob beskriver relationen till sin farbror som nära och självklar, nästan som den man har till en kusin. “Vi har en jargong som är både skämtsam och full av respekt. Han är som en extra kusin för mig”, säger han, och tillägger att det alltid är lätt att prata med farbrodern.

När vi kommer in på fotbollen berättar Jakob om sin roll i laget. Han är inte bara målvakt – han är även en av lagkaptenerna. Och med det kommer ett ansvar som sträcker sig långt utanför straffområdet. ”Jag försöker alltid vara den som håller ihop gruppen genom att pusha och även genom att vara lugn och hoppas på att det smittar av sig till laget” säger han självsäkert. Det är ingen roll han tar lätt på. Att bära kaptensbindeln är mer än ett band runt armen, det är att vara en förlängning av lagets hjärta.

Att vara målvakt är att leva på gränsen. Det märks i Jakobs röst när han berättar om pressen som kommer med positionen. Det finns inga marginaler, inget skyddsnät. “När en utespelare gör fel kan någon annan täcka upp. Men när jag gör fel... då blir det ett mål till andra laget”, säger han. Han beskriver det som ett ensamt ansvar. Ena sekunden är man hjälten som räddar laget, nästa är man den som "schabblar bort det". Det är en balansgång som kräver mental styrka.

Trots pressen lyser glädjen igenom när Jakob pratar om årets säsong. Det är något i blicken som berättar att det här året betytt extra mycket. “I år har jag spelat flest matcher hittills. Jag har stått från match ett och det har varit riktigt kul. Det är nytt, men det är jävligt kul också”. Att få stå i mål för laget man älskat sedan barnsben är något speciellt. När han pratar om Assyriska FF hör man inte bara en spelare, utan en supporter som fått gå rakt in i drömmen.

– Berätta lite om hur du var som barn? började jag undra.

Mellan skolväggarna skojade han ofta och tappade lätt koncentrationen, något som än idag kan hända. Han förklarar att han aldrig var bråkig, bara en person som var väldigt energisk och glad, “jag kunde bjuda mycket på mig själv, ibland kunde det gå från noll till hundra med mig väldigt snabbt”, säger han med blicken kvar i minnet.

Jag kan inte låta bli att märka hur spåren av den pojke han just berättat om fortfarande lever kvar i honom, inte som något han håller fast vid, utan som något som vuxit med honom. "Den barnsliga sidan jag fortfarande bär med mig är definitivt min skojiga sida. Jag kan fortfarande tappa koncentrationen under föreläsningar och sitta längst bak och skratta med mina vänner", säger han, skakar på huvudet och ler åt sig själv. När jag ber honom tänka tillbaka på hur han var som trettonåring, blir tonen lite mer allvarlig. Han berättar att han var uppfostrad till att vara snäll och ödmjuk men ibland kunde hans snällhet utnyttjas av andra för att lyfta sig själva på hans bekostnad.

Att växa upp i Södertälje var inte alltid lätt. Det är en miljö som kräver att man har lite skinn på näsan.

“Jag önskar att jag hade varit lite tuffare. Inte elak, men tuff. Det är nog det rådet jag hade gett mitt trettonåriga jag”, säger han eftertänksamt.

En annan viktig figur i Jakobs liv är Marcus Linday, barndomsvännen och lagkamraten. Deras historia började tidigt, redan när de var elva år gamla, och tog fart på riktigt när de började i sjuan på Rosenborgskolan i Södertälje. Därifrån fortsatte de tillsammans genom gymnasiet och vidare ut på fotbollsplanen. “Vi gick i samma klass, spelade i samma lag. Vi delade allt. Vi blev nästan som samma person, från skolan till träningen, från morgon till kväll, vi sågs hela tiden.” berättar han.

Det är en vänskap som inte bara har hållit genom åren, utan också blivit en källa till trygghet. För Jakob har Marcus Linday vuxit till en tydlig inspirationskälla, någon vars resa påminner honom om att drömmen att leva på fotbollen faktiskt är möjlig.

"Det driver mig att tänka att även jag kan nå dit där han är idag", säger Jakob med stolthet i rösten.

Pappan, som är figuren som Jakob nämner ofta, är den som alltid funnits där för Jakob från ung till vuxen. “Min pappa är den som installerat det mesta hos mig, mina värderingar och mitt tankesätt: att kämpa för det jag vill ha och inte ge upp, det är även ett motto jag lever efter. Vi är väldigt nära, vi alla i familjen är väldigt nära men med pappa är det något annat”, berättar han.

När Jakob pratar om Assyriska FF är det med värme i rösten. Det är inte bara en klubb, det är hans första kärlek, hans landslag, hans identitet. “Jag är född med att gå på Assyriskas matcher. Jag har stått i klacken, sjungit, skrikit – jag har växt upp med den gemenskapen. AFF har gett mig så mycket: vänner, minnen, känslor... det är en del av vem jag är, en del av min identitet." säger Jakob med värme i rösten.

Och man tror honom direkt. Det finns något i sättet han säger det, det är inte inövat, inte tillgjort. Det är äkta. Och det verkar vara något som gått i generation. Jakobs pappa var nämligen ordförande i Zelge, under klubbens storhetstid, när laget tog sig upp till Superettan och vidare till Allsvenskan. Han satt på posten i flera år och var en av nyckelpersonerna bakom mycket av det som då byggdes upp på läktaren, både bokstavligt och symboliskt.

En särskild händelse sticker ut i familjehistorien: året var 2003, när Assyriska skulle spela i cupfinal och ett gäng eldsjälar inom klubben höll på att bygga Europas största assyriska flagga. Mitt i arbetet fick Jakobs pappa ett oväntat telefonsamtal, nämligen beskedet om att hans barn var på väg att födas.

– Grabbar, jag måste dra. Min son har precis fötts.

”Och den sonen var jag”, säger Jakob med ett leende. Det är inte bara en anekdot. Det är en berättelse som knyter samman familj, historia och klubbkänsla i ett enda ögonblick. Det är Assyriska från vaggan.

Och med detta väljer jag att avsluta samtalet och tacka Jakob Rhawi.

Jag trycker på “stäng ner länken” och skärmen som nyss var fylld av ett ungt, glatt ansikte omvandlas ganska snabbt till en tråkig, svart skärm efter att vi sagt adjö till varandra.

Jag fäller ner datorlocket och låter blicken vila ut genom fönstret. Fåglarna som nyss kvittrade har redan hunnit flyga vidare, men ekot av mitt och Jakobs samtal dröjer sig kvar i rummet. Någonstans där ute i Södertälje fortsätter Jakob Rhawi att balansera mellan skratt och allvar, mellan skämt och den där djupa, målmedvetna seriositeten som krävs för att nå dit han vill. Och kanske är det just där, i kontrasten mellan leendet och allvaret , som hans allra största styrka har bosatt sig.