Via ett samtal på Facetime möter jag Linus Hillemar – en spelare vars fotspår inte bara märks på fotbollsplanen, utan också i människors hjärtan. Det är ett samtal fyllt av både djup och värme, där passionen för spelet lyser igenom varje ord. Han berättar med ödmjukhet om vardagen, drömmarna och det som verkligen driver honom – både på planen och i livet.

På Södertälje Fotbollsarena hörs hans steg ofta bland de första – och lämnar avtryck långt efter att träningen är slut. Efter tio säsonger i Assyriska FF, varav sju i A-laget, har Linus vuxit fram som en självklar del av lagets ryggrad. Men bakom den fokuserade och målmedvetna spelaren finns en eftertänksam människa, som låter passion, familj och lojalitet styra varje steg han tar – både som idrottsman och som person.

Linus är född och uppvuxen i Nykvarn tillsammans med sina föräldrar och syster. Fotbollen har alltid funnits där – som en självklar del av hans liv.

– Jag har alltid älskat fotboll. Det har varit min vardag sedan jag var liten, säger han.

Dagarna är noggrant strukturerade: frukost, studier på yrkeshögskolan, vidare till träning, middag, sedan vila. En rytm som kräver disciplin – och just disciplin är något Linus har i överflöd. Men livet är inte bara fotboll. På senare år har även golfen blivit ett intresse som växt starkt.

– Det var något jag fastnade för direkt. Det är lugnt, fokuserat – och väldigt kul, säger han med ett leende.

Ändå är det fotbollen som är hjärtefrågan. Inspirerad av Steven Gerrard – barndomens stora förebild – växte drömmen om en proffskarriär fram tidigt. Liverpool blev favoritlaget. Och när Linus för första gången fick uppleva Anfield på plats, var det ett ögonblick han aldrig kommer att glömma.

Men bakom alla drömmar om framtid, framgång och fotbollskarriär finns en annan sorts drivkraft. En som inte syns i statistik eller rubriker – men som bär upp allt. Familjen. När Linus pratar om sina föräldrar mjuknar rösten. Det är inte bara tacksamhet han uttrycker, utan något djupare – en sorts ödmjuk insikt om varifrån han kommer.

– Mina föräldrar har alltid stöttat mig, i allt. De betyder enormt mycket. Utan dem hade jag inte varit där jag är idag, säger han stillsamt.

Stödet från familjen har inte varit det enda som burit honom. Han berättar också om tre barndomsvänner – en trio som funnits där sedan han var ett år gammal. Det är relationer som få får uppleva, och han vet om det. De är inte bara vänner, förklarar han, de är bröder. Människor han lutar sig mot i med- och motgång.

– Den typen av relationer… det är inget man tar för givet. Jag är tacksam varje dag. 

Trots sina unga år har Linus en tydlig bild av framtiden. När vi pratar om vad han hoppas på om fem år, är det inte bara fotboll han nämner.

– Jag hoppas ha en familj. Två barn – en pojke och en flicka. Och gärna bo i stan, där det finns liv och puls. Jag gillar det där med rörelse, att känna att man är en del av något.

Samtalet glider över till laget. Där, mitt i den tuffa träningsvardagen, finns ett sammanhang han håller högt.

– Jag står nära flera i laget. Taoufiq och Christian till exempel – vi pushar varandra hela tiden. Och Kevin, han är någon jag verkligen ser upp till. Hans kämpaglöd är otrolig.

När jag frågar hur han hanterar motgångar, press och skador, är svaret inte instinktivt. Han tänker efter. Men när orden kommer är de tydliga, välgrundade.

– Jag försöker lämna det privata utanför planen. Träning och matcher är min frizon. Det är där jag får vara helt närvarande. Det är mitt utrymme att släppa allt annat.

Självbilden han delar är inte den man kanske förväntar sig av en spelare som vill synas. Han kallar sig blyg, men också omtänksam, lojal och generös.

– Jag vill bli ihågkommen som någon som alltid ställde upp för laget. Som en glad och positiv person. Någon som brydde sig, både på och utanför planen.

Men det finns också ett behov av integritet. Linus är medveten om den balansgång som offentligheten innebär.

– Jag försöker vara professionell. Jag delar inte allt. Det finns saker som bara är mina – och det vill jag behålla för mig själv.

När vi pratar om fansen – de som ser honom som förebild – kommer leendet tillbaka.

– Det känns fint. Jag kanske inte alltid känner mig helt bekväm i centrum, men jag respekterar att folk bryr sig. Det betyder mycket. 

Och kanske är det just där, i den där balansen mellan blygheten och viljan att göra avtryck, som Linus Hillemars verkliga styrka ligger. Han ropar inte högst. Men han hörs ändå – där det räknas.

Jag valde även att ta kontakt med Christian Aphrem – en av Linus allra bästa vänner, både på och utanför planen. De har känt varandra i över sju år nu, och deras vänskap började faktiskt på ett ganska slumpartat sätt. När Christian skrev på sitt första kontrakt med Assyriska FF placerades han bredvid Linus i omklädningsrummet av dåvarande tränaren Martin Augar. Resten är historia.

– Vi klickade direkt. Det var som att vi kände varandra sen tidigare, säger Christian.

När han får beskriva Linus som spelare kommer svaret snabbt:

– Otroligt snabb. När han är i toppform är han nästan ostoppbar. Och det är dit vi alltid försöker få honom – till den nivån där han lyser.

Ett särskilt matchminne har etsat sig fast. Det var tyvärr samma match där Christian själv skadade sig, men innan dess hade han och Linus spelat en halvtimme tillsammans på kanten.

– Vi hittade varandra hela tiden. Det var som om vi läste varandras tankar. En sjuk connection. Det är svårt att förklara, men den känslan glömmer jag aldrig.

När jag på lite skämtsam ton frågade vem som egentligen är bäst på FIFA, skrattade Christian och svarade direkt:

– Linus är duktig, absolut. Men jag vinner alltid till slut. Det visar ju resultaten, haha!

Linus Hillemar är inte typen som skriker högst. Han är inte den som gör flest inlägg på sociala medier eller som söker bekräftelse. Men han gör intryck – på planen, i laget, i vänskaper och i livet. Med sin ödmjukhet, sin starka vilja och sin kärlek till spelet är han en spelare och människa som kommer bli ihågkommen. 

Inte för att han säger mest – utan för att han står kvar när det blåser. För att han visar att styrka inte alltid syns, men alltid känns.