I skrivande stund har jag precis tittat klart på reprisen från det sista avsnittet av den populära serien Prison Break. Som alla vet har serien säsongspremiär måndagen den 21 augusti och de som följt serien vet vad den handlar om. Lite kortfattat så handlar Prison Break om Michael Scofield som försöker rädda brodern från att avrättas i fängelset. Tyvärr verkar allt hopplöst då alla utvägar stängs igen och ingenting går Michaels väg. Slutligen känner Michael sig uppgiven och blickar upp mot himmelen för att söka hopp och tröst, med andra ord allt ligger i guds händer. Söndagen den 20 augusti kände jag mig likadan, maktlöshet och förtvivlan var mina känslor över Assyriskas spel mot Väsby. När jag satt där på presskonferensen och lyssnade på Zvezdan Milosevic och på hans kommentarer om matchen så tänkte jag för mig själv, nej det här är kört nästa år får vi spela derby mot våra bröder i Syrianska FC. Traditionens makt är stor, lag som har varit nykomlingar i allsvenskan och åkt ner samma år brukar även fortsätta färden ner till division ett. Bra exempel på det är bland andra Gais, Umeå och Oddevold.

Normalt är jag en väldigt pessimistisk människa och förväntar mig ingenting av livet och av den anledningen blir jag sällan besviken eller upprörd över saker och ting. Men i söndags rann bägaren över, jag förväntade mig att Assyriska skulle vinna matchen och min ilska efter matchen går inte att beskriva i ord, spelarna visa noll vilja och gjorde inte skäl för sin lön. När sådant inträffar, det vill säga då allt känns hopplöst och förlorat vänder jag mig till högre makter. Det kan även tilläggas att jag inte är en man av vetenskap utan en man av tro. Saker och ting händer inte av en slump, allt har en mening här i livet. "Al aloho" är ett uttryck vi Assyrier brukar använda oss av dagligen, i ren översättning till svenska betyder det att "allt ligger i guds händer". Det brukar även sägas att hoppet är det sista som lämnar en, nu vet jag inte hur stor tro Zvezdan & Co har men vill de klara sig ur detta måste de tro och hoppas. Sen om det betyder att dom tror på sig själva eller på en bit tyg är inte huvudsaken.

Människan är inget märkvärdigare än kött och blod, ena dagen kan man sitta på ett mysigt fik för att nästa dag ligga i en kista fyra meter under marken. För stunden är Assyriska väldigt sårbara och dödligare än någonsin, vi har blottat oss för motståndarna totalt och de läser av vårt spel med en lätthet som aldrig funnits där tidigare. Den optimist och tro som genomsyrat läktarna och som lyft Assyriska till härliga framgångar genom åren är som bortblåst. Vart jag än vänder mig om ser jag uppgivenhet i folks ögon. Ska Assyriska klara att hålla sig kvar så måste fansen hjälpa till, visst det finns en trogen skara på 30-40 fans som alltid stöttar laget men ensamma orkar de inte lyfta laget. Jag har inte tappat hoppet, chansen till att hålla oss kvar i superettan är stor, chansen till ett allsvenskt kval finns där men är väldigt liten. Mycket kan fortfarande hända i den mörka men samtidigt mysiga hösten som väntar i september och oktober.

Trots att jag skriver om tro och hopp så finns det fortfarande andra lösningar på Assyriskas spel i dagsläget. En del frågor jag vill ha svar på är varför inte Ivan Isakovic får spela, om inte från start kan han sitta på bänken. Sen undrar jag varför inte zvesse provar Filip Bergman i rollen som defensiv mittfältare? Spelare som Ibrahim Atiku och Charles Sampson är bra och har i princip varit givna hela säsongen, men laget förlorar gång på gång och kreativiteten har dött i mittfältet. Vad skulle hända ifall han bänkar dessa två herrar, har det någon betydelse för uppbyggnadsspelet från mittfältet? Jag skulle även vilja se Erik Sundin som kantlöpare, i dagsläget har vi ingen som springer på kanten och utmanar. Som anfallare känns Sundin för liten och lätt, på kanten skulle han med sina kvicka fötter kunna komma runt mycket lättare. Som sagt många alternativ finns och mycket går att ändra på, men samtidigt ska man tänka på att mycket är nytt i föreningen, då tänker jag framförallt på spelare, tränare och arena. Ge laget tid och tålamod, i slutändan är vi alla förlorare ifall det går dåligt för laget.