Han kom till Assyriska som trettonåring och har precis gjort sin femte säsong i A-laget. I år har han även fått bära kaptensbindeln i några matcher. Victor Åsberg, den blivande idrottsläraren, har valt att förlänga sitt avtal med Assyriska i två år till och känner sig definitivt som hemma i Assyriskatröjan.

Skärmen tänds och Victor Mikael Åsberg dyker upp med sitt varma leende. Det är en lugn förmiddag, och vi möts via FaceTime för att prata om livet utanför fotbollsplanen. Han sitter hemma i Pershagen, platsen där allt började – och där hans hjärta fortfarande finns kvar.

Victor beskriver sig själv som en snäll och omtänksam person. Han är uppvuxen i Södertälje som ende barnet med mamma och pappa. ”Jag har haft en bra uppväxt,” säger han med värme i rösten. ”Mina föräldrar har alltid stöttat mig, både i livet och i fotbollen.”

Fotbollen har varit med honom sedan barnsben. Kärleken till spelet växte fram på de små gräsplanerna i Pershagen, och som trettonåring värvades han till Assyriska FF – klubben som kommit att bli en stor del av hans liv. I dag pluggar han till idrottslärare, samtidigt som han fortsätter satsa på fotbollen.

När jag frågar om en vanlig dag utanför träning och matcher skrattar han lite. ”Det blir mycket skola då jag pluggar till idrottslärare,” säger han. ”Men jag försöker också hinna träffa vänner. Och så spelar jag golf – det har jag gjort i flera år, precis som min lagkamrat Linus Hillemar.”

Trots att fotbollen tar mycket tid sträcker sig passionen även bortom planen. När jag frågar om hans favoritlag - ”Liverpool, så klart,” svarar han utan tvekan, med samma självklara ton som när han pratar om Assyriska.

Men karriären har inte varit utan motgångar. Just nu står han inför en operation – en utmaning som kanske är den tuffaste hittills. ”Det kommer bli jobbigt att vara borta från planen,” säger han eftertänksamt. ”Men jag vet att rehaben är en del av resan.”

När vi pratar om höjdpunkter lyser han upp igen. ”När vi gick upp från division 2 till ettan – det var magiskt. Det är nog mitt bästa minne hittills.” Säger han.

Motivationen kommer från familj, vänner och alla som följer hans resa. ”De stöttar mig alltid, och det betyder mycket.”

Om press och förväntningar säger han efter en stunds tystnad: ”Det handlar om att göra sin grej. Ha bra kvalité och goda vanor. Karriären går upp och ner, men man ska hålla ut – ljuset kommer. Tålamod och prestationer gör sitt.”

Vi kommer in på mer personliga frågor, om identitet och drivkraft. ”Mycket av min identitet sitter i fotbollen,” berättar Victor. ”Jag har hållit på sedan jag var liten. Det är en del av vem jag är, och jag har svårt att se mig själv utan sporten.”

”Vad driver dig egentligen?” frågar jag. ”Att vilja vinna, lyckas, nå framgång. Men man får inte vara rädd för att förlora. Förluster är en del av sporten. Det gäller att lära sig av misstagen och bli bättre inför nästa match.”

Passionen kan ibland svalna, särskilt efter motgångar eller kritik. ”Men det ger bara mer drivkraft att sikta högre.”

Att spela i lag handlar inte bara om teknik och fysik. ”Man lär sig hela tiden, bygger relationer och starka band med laget och tränarna. Bra kemi är A och O.”

Victor reflekterar över sin personliga utveckling och säger: ”Från att ha varit ett litet barn på planen till att ta ansvar i ett större lag. Att vara i klubben så länge har gett mig utveckling både på och utanför planen.”

Om framtiden säger han: ”Jag vill bli ihågkommen som en man som tagit sig långt, och som en bra vän och spelare. Jag vill ta med mig erfarenheten av tuffa stunder, lagets samhörighet och glädjen i spelet, det är något man bär med sig hela livet.”

Victor beskriver sig själv med tre ord: glad, omtänksam och samarbetsvillig. Den egenskap som förändrats mest? ”Att gå från att leka på planen till att ta ansvar i min position under matcherna.”

Victor har förlängt sitt kontrakt med två år och jag undrar om Assyriska känns som hemma: ”Jodå, det är både hemma och nära hem för mig. Jag började ju spela i klubben när jag var 13 år och med detta kontrakt kommer jag att ha spelat sju A-lagsäsonger. Jag har en god relation med klubben och känner att jag tar nya steg för varje säsong. Ett kvitto på det är ju att jag fått bära kaptensbindeln också – det gör mig såklart både glad och stolt.”

Innan samtalet avslutas frågar jag vad han skulle säga till dem som fortfarande jagar sin dröm. Victor lutar sig tillbaka, ser rakt in i kameran och säger: ”Kämpa på. Backa aldrig. Om du vill något och har den mentaliteten, kommer det. Det gäller oavsett om det är på en fotbollsplan eller någon annanstans i livet.”

Skärmen blinkar till en sista gång, och Victor loggar ut. Men hans ord, hans drivkraft och hans kärlek till spelet stannar kvar – som en påminnelse om att passion, tålamod och uthållighet alltid tar en någonstans.