För Christian Alexander Aphrem började allt på en asfaltplan ovanför Bårsta IP – med en boll, en dröm och en vilja att bära nummer 10. Sedan dess har resan tagit honom genom glädje, smärta, tvivel och triumf. Men det här är inte bara historien om en fotbollsspelare – det är berättelsen om en son, en bror och en människa som aldrig glömmer var han kommer ifrån.

För Christian Aphrem har fotbollen aldrig bara handlat om mål, matcher och meriter – den har alltid varit något större. En dröm, ett kall och en känsla som tog form redan i barndomen, vid fotbollsplanerna ovanför Bårsta IP. Där, mellan bergen och bollens studsande mot asfalt, växte en vilja fram – att en dag få bära nummer 10 på ryggen. Ett nummer som för honom alltid betytt mer än bara en plats i laget.

När jag väljer att träffa Christian och få se den sidan av honom som finns utanför planen, klickar vi direkt. Det blir snabbt tydligt att fotboll bara är en del av vem han är, bakom spelaren finns en människa med värme, reflektion och ett stort hjärta. Och kanske började det hela på riktigt när han som 14-åring gick till AIK. 

– Att gå till AIK var en av de största vändpunkterna för mig. Jag lärde mig otroligt mycket, både om fotboll och om mig själv. Disciplin, förståelse för spelet, teknisk utveckling – det satte grunden för allt jag gör idag, säger han.

Men resan mot toppen har inte varit spikrak. En oväntad skada satte allt på paus. Åtta månader av rehab följde – månader av smärta, osäkerhet och inre kamp. 

– Det var inte bara kroppen som skulle läka. Det var huvudet, hjärtat – allt, berättar han.

Vid hans sida fanns mamma. Långt från planen, men närmare än någonsin i hjärtat. Hennes oro och tårar blev till kraft, och hennes stöd gav honom styrka när tvivlet smög sig på. Men vi kommer tillbaka till det. För att förstå hela berättelsen behöver vi backa många år tillbaka. Christian var bara 3–4 år gammal när han tog sina första kliv i Assyriskas färger. Men hur började egentligen allt? Ganska snabbt inser jag att Christian kommer från en genuin idrottsfamilj.

Hans mamma, Norma Aphrem Shahine – den person han själv beskriver som sin största förebild – spelade redan som 16-åring i Assyriska FF:s allra första damlag under 1990-talet. Det var genom henne och hennes familj som bandet till klubben rotades tidigt. Norma spelade på Vasaplan, som planen hette då – en grusplan som i dag har fått ge plats åt Södertälje Fotbollsarena.

Pappan, Hanna Aphrem Makdissi har ett förflutet som stjärnspelare i Syrianska FC, Assyriskas klassiska rival. Faktum är att han är klubbens främste målskytt genom tiderna. Men trots det har han aldrig försökt påverka sonens väg – snarare tvärtom. Han har till och med själv spelat en säsong i Assyriska. För Christian har rivaliteten alltid funnits runt omkring, men hemma har den aldrig stått i vägen. Där har det snarare handlat om att stötta varandra och kärleken till spelet.

Det finns ögonblick i en karriär som etsar sig fast – sådana man bär med sig för alltid. Ett sådant kom år 2024, då Christian ställdes mot sin egen bror Gabriel Aphrem i derbymatchen mellan Assyriska FF och Nordic United. Bröderna hade tidigare spelat i Assyriska tillsammans, men att spela som motståndare var annorlunda.

– Att spela mot sin bror var något alldeles särskilt. Och samtidigt... ganska självklart. Det var mer än bara en match, det var en dröm som blev verklighet. Det kändes inte så konstigt då, men i efterhand blir det ett av mina starkaste minnen. Särskilt när jag tvingades tackla honom skrattar han– det var både kul och sjukt på samma gång, minns han.

När vi ses får jag också ta del av bilder från hans barndom – ögonblick frusna i tiden, men fulla av liv. Jag frågar honom bild för bild, och minnena väcks till liv igen.

– Tiden går verkligen fort. Man kan inte låta bli att sakna de där bekymmersfria dagarna – när livet mest handlade om att gå i skolan till kl. 14, få skjuts till fotbollsträningen, och spela turneringar på söndagar. Det är bara fina minnen, inget annat, säger han och pekar med en varm blick på en bild tillsammans med sin bror.

– Han spelade i Syrianska FC i bara några månader. Han har också en kärlek till Assyriska, men just då ville han mest retas, så jag var tvungen att markera genom att pussa klubbmärket. På bilden har han på sig Syrianska-tröjan, medan jag bär Assyriska-tröjan och kysser dess logga. Trots det syns kärleken tydligt mellan oss. Det var ett sånt där ögonblick som säger mer än tusen ord – rivalitet i färgerna, men aldrig i hjärtat. Vi har alltid stått nära varandra, oavsett vad som stod på tröjan. Sen försökte han också charma morsan, tillägger Christian med ett skratt.

Utöver AIK och Assyriska har Christian även representerat andra klubbar under sin resa – bland annat Nordic United och ett lag på Cypern. 

Tiden i Nordic beskriver Christian som lärorik, både mentalt och spelmässigt. Laget nådde kval till Superettan men tog inte klivet upp. Tyvärr hade Nordic då en tränare som inte riktigt trodde på Christian. Tiden i Cypern blev ett helt nytt äventyr.

– Det var helt fantastiskt. Livet där, kontraktsmässigt och atmosfären – det var något särskilt. Fotbollsmässigt gick det suveränt i början. Jag fick min första start mot Apoel, ett av de största lagen, och blev tilldelad "Man of the Match" den matchen. Det finns många fina minnen från den tiden. Jag valde att komma hem av personliga skäl, men det är en resa jag gärna gör om, berättar han. 

Idag är Christian tillbaka från åtta månader av rehabilitering. En tid som inte bara satte hans kropp på prov, utan även hans tålamod och mentala styrka. Att vara borta från fotbollen så länge var tufft, och vissa dagar kändes längre än andra. Men trots allt lyckades han resa sig. När han nu står på planen igen, gör han det inte bara som spelare – utan också som en människa med nya perspektiv. Han har vuxit, blivit starkare, mer eftertänksam, och bär med sig en djupare tacksamhet för varje träning och match. För Christian blev skadan inte ett bakslag, utan en vändpunkt – en chans att hitta tillbaka till sig själv, med ännu större kraft. 

Hans officiella comeback skedde den 27 april 2025, i matchen mot Hammarby TFF på Södertälje Fotbollsarena – en dag han länge sett fram emot och som nu blivit ett av hans viktigaste minnen. När han steg in på planen igen, möttes han av applåder från supportrarna – ett ögonblick fyllt av värme, lättnad och gemenskap. 

Vem är då Christian Aphrem – bortom fotbollen? Vad gör han när inga matcher spelas, när strålkastarljuset slocknat och publiken gått hem? Han lutar sig tillbaka med ett litet leende och säger:

– Jag är en väldigt enkel människa. Jag älskar att umgås med min familj och mina vänner. Det behöver inte vara något speciellt – en fika, en promenad, bara få vara. Jag gillar inte att slösa tid. Jag ser livet som en gåva, så jag försöker ta tillvara på varje stund. 

Och visst finns det fler sidor av honom än de flesta känner till och när jag frågar Christian vad han gör på fritiden, bortom fotbollen, får jag ett leende och ett intressant svar.

– Jag är en idrotts älskare, säger han. Förutom fotbollen spelar jag en hel del andra sporter också. Men något som nog överraskar många är att jag älskar att laga mat. Jag följer Markus Aujalay på YouTube när han bjuder in gäster och lagar mat, och så tycker jag Leif Mannerström är en riktig mästare också. Det är ett sätt för mig att koppla av. 

Och när vi pratar om hans tävlingsinstinkt kan han inte dölja sitt "jag-är-bäst"-ansikte.

– Jag är också riktigt bra på FIFA. När jag spelar mot Linus Hillemar eller Antonio Yakoub, vet de att det inte är någon idé att försöka slå mig. Det är inte direkt roligt för dem längre, haha! 

Christian visar här att han har en mångsidig sida – både tävlingsinriktad och kreativ, oavsett om det handlar om sport, mat eller spel.  När jag avslutar samtalet med Christian, känner jag att jag verkligen har fått en inblick i vem han är utanför fotbollsplanen – en ung man med stora mål och ett hjärta på rätt plats. Jag får fram en sida av honom som inte alltid syns från läktaren.

Han är mannen som under flera år kallats för publikfavorit, men det är bara en liten del av hans historia. Som fotograf för laget har jag gång på gång sett barn springa ner från läktaren, ivriga att fånga ett ögonblick med honom – kanske en bild, kanske bara ett ord. Och det är inte svårt att förstå varför. Christian ger publiken, och särskilt alla som älskar Assyriska, det de längtar efter. Han ger av sig själv, och han njuter av ögonblicken som följer. 

Hans favoritcitat "Två steg framåt och ett steg bakåt är fortfarande ett steg framåt" bär på kraften i att se varje liten framgång – att även när vi tar ett steg tillbaka, så är vi ändå på väg framåt, ett steg närmare vårt mål. Ett citat som sammanfattar hela hans resa.