Många i publiken ser honom som en given ledare, den naturlige lagkaptenen. Men Eufrat Barmousa visste själv inte att han nån dag skulle få den rollen i Assyriska FF:s A-lag. Idag har Eufrat ett stort ansvar som lagkapten och tränare för en yngre generation. Redaktionens Juliana Youhanna har mött Eufrat i vår nya reportageserie; Vid sidan av planen.

Det är fredag och klockan har precis slagit 12:43 när det välbekanta pipet från samtalslänken fyller rummet. Efter den tredje signalen dyker ett ungt ansikte upp på skärmen – en kille som många i Södertälje snabbt skulle känna igen, inte minst på grund av hans charm: Eufrat Barmousa. Han ler med ögonen och berättar att han precis har avslutat dagens träningspass, vilket jag snabbt insåg då han fortfarande hade sina träningskläder på sig.

Bakom honom syns ett av omklädningsrummen på Södertälje Fotbollsarena. Till skillnad från min bakgrund, fylld av böcker i en universitetskällare i Göteborg, är hans färgstark – fotbollströjor och västar hängande längs väggen. Jag ursäktar ekot som studsar mellan väggarna där jag sitter, men han verkar inte ens reflektera över det. Leendet är kvar, och med en självklar lätthet kliver vi rakt in i samtalet.

Så här ser en vanlig dag ut för lagkaptenen. Klockan är strax innan 16 när Eufrat Barmousa kliver in på arenan i Södertälje. Träningskläderna sitter redan på kroppen, men innan dagens första pass drar igång väntar förberedelser – mentalt, fysiskt och taktiskt. Han är tränare för Assyriska FF:s P19-lag, spelar själv i A-laget och lever ett liv som i princip helt kretsar kring fotboll. – Det är mycket ansvar, men det är ett roligt ansvar, säger han med ett leende. Dagen slutar där den började – på planen. Och dagen därpå? Samma visa igen. Men på söndagar ägnar Eufrat sig bara åt familjen, kusiner och sina brorsbarn och tar det lugnt.

Att han en dag skulle stå här – som tränare, ledare, förebild – var långt ifrån en självklarhet. Som ung drömde han om att spela i A-laget, ja. Men att bli tränare? Det fanns inte ens på kartan. – Det kom med tiden. Jag brinner för ungdomar och ser hur mycket det finns att ta hand om. Att hjälpa dem bort från dåliga vanor och in på planen, det är det viktigaste. Sen måste det inte alltid handla om fotboll, ibland kan det handla om umgänge och att bygga på ett gemenskap.

Uppvuxen i Södertälje, mitt bland släkt, vänner och i den svenskassyriska atmosfären, formades Eufrat tidigt av både fotbollen och den ihärdiga arbetsmoralen som fanns i hemmet. Pappan – en stark förebild – kom från Turkiet med drömmar om ett bättre liv och byggde upp familjens framtid från noll. Det var en stödjande familj som alltid skjutsade Eufrat till träningarna, och en mamma som satt på läktaren, närvarande och stolt, match efter match. Jag förstår snabbt att gestalterna i Eufrats liv har lagt grunden till den principfaste spelare jag nu samtalar med. Konturerna av hårt, ödmjukt arbete syns i hans ansikte – nästan som om de vore genetiska, präglade av den familjeresa han berättar om. Han är en person som arbetar tyst och fokuserat, men som i den öppna ridån – där allt syns– briljerar.

– Pappa har kämpat hela livet. Han har alltid sagt att hårt arbete lönar sig i slutändan. Det är inte förrän nu, när jag blivit äldre, som jag verkligen förstår vad han menade. Relationen till pappan beskriver han som nära. Uppskattning kommer sällan i ord – men alltid i handling. Han har aldrig varit nöjd med mig, oavsett vad jag åstadkommit. Det är för att han vet att jag kan mer och att alltid försöka vara obekväm med att vara bekväm. Min pappa har alltid varit min förebild.

Eufrat har bott i Södertälje hela sitt liv – och tänker stanna här. Det är inte bara hemstaden, det är hela grunden för vem han blivit.

– Hade jag växt upp någon annanstans hade jag kanske inte valt Assyriska FF. Här finns gemenskapen, drivkraften, kulturen. Södertälje är Assyriska! För mig finns det bara en klubb, det är en identitet, det är folkets lag. Det betyder mer än allt för mig, säger han bestämt.

Redan som ung blev han känd för sin punktlighet och disciplin men även för sitt långa, lockiga hår.

– Jag såg ut som en tjej, säger han och skrattar.

I skolan skolkade han aldrig. Kom sällan sent till lektionerna. Men han erkänner också att han var pratglad, lite busig.

– Jag vara bara mig själv. Jag var praktiskt lagd. Jag gillar att jobba med händerna, det var därför jag först pluggade till elektriker och trodde att det var den vägen jag skulle gå. Att jag en dag skulle tillhöra A-laget... det fanns inte på kartan, säger han och skakar lätt på huvudet – som om det fortfarande känns overkligt.

När det kommer till skoltiden fanns det en person som verkligen stack ut – idrottsläraren Fredrik. Han såg något i Eufrat, fick honom att förstå att det mentala är avgörande, både i fotbollen och i livet. När Eufrat senare bytte till Rosenlundsskolan och började i fotbollsprofilen tillsammans med andra i den starka Assyriska P00-generationen, föll bitarna på plats. Här kunde han kombinera det han älskade mest

– fotboll och gemenskap. Skolan och fotbollen gick hand i hand, och Fredrik blev både lärare och mentor.

– Han pushade mig mycket. En sak jag alltid burit med mig är hans ord om att inte släppa taget om saker i onödan. Allt sitter i huvudet – det mentala är nyckeln, oavsett om det gäller skolan eller livet.

När Eufrat var 15 prioriterade han aldrig att hänga ute med vänner. Fritiden gick till jobb – något han faktiskt tyckte var roligare. Dagarna bestod av skola på morgonen och fotbollsprofil två gånger i veckan. Det var inte drömmen om proffslivet som drev honom – det var drömmen om att bygga något större. Eufrat lever för att se andra lyckas. Att få ungdomar att nå A-laget. Att utbilda, inspirera, leda.

– Det är inte bara fotboll på träningarna. Det handlar om att bli en bra medmänniska. Att välja rätt väg utöver det som finns på gatorna. Och ett råd jag alltid ger mina killar är: Ge aldrig upp!

Ett av hans starkaste fotbollsminnen är kvalmatchen mot Djurgården 2009 – stämningen, publiken, känslan. Men också när Assyriska gick tillbaka till Ettan 2020. Och personligt? När han blev farbror.

– Jag vill vara en förebild för mina brorsbarn också. Göra dem till bra individer. Det är stort.

Bortom planen är Eufrat bartender och en person som är stolt över att berätta om sin roll som farbror till sina brorsbarn. Han är engagerad i familjeföretaget, och drömmer om att en dag ha något eget. Kanske hitta kärleken och bygga en familj en vacker dag.

– Jag är inte beroende av någon. Jag ställer upp för min familj. Det är det man ska göra. Fotboll i all ära – men familjen går alltid först.

Jakob Rhawi, som är förstemålvakt i Assyriska FF, har beskrivits som en av Eufrats nära vänner. En vän som sett Eufrat både inta sin fotbollspersona men även den karaktär som han har utanför planen.

– Eufrat är en ledare, jag minns när jag precis hade kommit upp i A-laget så var Eufrat den som först kom och vägledde mig. Han har visat oss vad det innebär att bära på det Assyriska klubbmärket och att det finns en sida utanför planen. Han har även lärt oss unga att ta hand om vårt material, som att vika sina kläder och städa efter sig - han visar på ödmjukhet och professionalitet.

- Eufrat är som en storebror för mig… han är en eldsjäl, avslutar han med ett stort leende.

Eufrat Barmousa är mer än en tränare och spelare. Han är en vän, ledare, en bror, en farbror, en förebild – och framför allt: en symbol för Assyriskas själ.

Samtalet närmade sig sitt slut, Eufrat log, sa tack -och försvann lika enkelt som han dök upp. Men kvar satt jag, med känslan av att just ha mött pulsen bakom klubbmärket.